ISTID, VÄSTERBOTTENSTEATERN 2016

Jag vet egentligen inte hur Västerbottensteatern hittade mig. Kanske hade de läst någonstans att jag spelat Hockey och tänkte att jag passade denna Hockeypjäs? Det här var första gången jag regisserade på en Institutionsteater. Jag spelade lugn men var NERVÖS. Så nervös att jag inte kunde sova på nätterna den första veckan av repetitionerna.

Jag tänkte direkt att jag ville att skådespelarna skulle kunna åka skridskor på scen. Jag ville att hela föreställningen skulle se ut som, lukta, andas ishall. Det var en speciell atmosfär jag själv mindes från min egna tid som hockeyspelare. Lyckligtvis finns det konstis och skådespelarna fick snöra på skridskorna.

Föreställningen fick förhandsreportage i Kulturnyheterna, premiären (med speciellt inbjudna Hockeyspelare och Hockeyföräldrar i publiken) var en succé, den fick finfina recensioner och jag lyftes fram som ny spännande regissör i SvD. Men det brydde sig inte publiken om. De valde nämligen i mångt och mycket att stanna hemma.